Det verkar som det aldrig tar slut när man har barn! Har varit på möte med specialpedagogen nu på förmiddagen! Satt i 2 timmar och pratade om övergången då E ska börja på 5årsgruppen nere i skolan till hösten! Och naturligtvis kom det en del tårar som det alltid gör när jag snackar med denna pedagogen, jag mår skit & vi behöver verkligen hjälp, jag vet inte alls vart jag ska vända mig mer! Det som vi snackade om var ju naturligtvis utredning, så det ska vi ta upp efter jul sedan då de nya pedagogerna måste lära känna honom först & sedan liksom göra en "utredning" och kolla hur han gör & reagerar på olika! Vi snackar kanske ADHD! Hon tyckte jag också skulle ringa socialen om en stödfamilj, men det har jag ju redan tackat nej till, men sedan finns det 2 personer som kan komma hem på hembesök och liksom hjälpa oss på hemmaplan med olika tips & ideér istället för de möten som man har varit på innan på familjestödsprojektet och där man har fått en massa tips som inte alls har funkat på barnen!
Det är riktigt tungt nu & jag känner liksom knappt att jag orkar med detta! Men det är bara att kämpa & snart får jag ju ha barnen hemma mer på deras sommarlov när jag är ledig.. Ska bli mysigt!
Får jag fråga varför du har tackat nej till stödfamilj?
SvaraRaderaJa det kan du få!
RaderaStödfamilj är säkert superbra så, men för mig känns det liksom som att jag väljer bort mina barn! Kanske en dum tanke, men jag tänker så....
Vet du, man får lov att ändra sig. Att tacka ja till en stödfamilj är på inget sätt dåligt: inget svek, inget nederlag - ingenting. Bara en chans att hämta kraft och bara få vara Linda litegrann och få vila. Det tror jag du behöver, vila och återhämta dig.
SvaraRaderaFör det ÄR mycket, att ha ett barn med speciella behov. Det är att jämt sova med ett öga öppet och det är att jämt ligga steget före och tänka ett varv extra och vara lugn utanpå när inuti är som ett stormigt hav.
Du är jätteduktig och stark som orkar, men vet du att ibland måste man få vara liten och svag och också fastän man är mamma och fru och helt vuxen.
Ta hand om dig!
Cilia: Ja det är mycket med ett barn med specialla behov och det känns som det är liksom förmycket att ha 2 barn med det! För det var som specialpedagogen sade att även om vi inte har en diagnos på honom så ser man ju tecken som tyder på det liksom! Han går på högvarv hela tiden!
RaderaJag ringde min mamma innan & grät och släppte lite på fördämningen! Just nu känns jag ändå inte att stödfamilj är något för mig/oss. Kanske ändrar mig om ett tag, men jag vill inte " ge upp" ännu!
Men ibland kände jag också att jag fick mer stöd.. Och då vore kanske stödfamilj bra, men det borde finnas andra sätt!
Tack!
Hej!
SvaraRaderaJag tycker Cilia skriver jättebra! Man får ändra sig och stödfamilj kan vara till stor hjälp. Jag hade det i 6 mån när jag var ensam med 4 och den minste var nyfödd. Mina 2 äldsta var på landet hos en superho familj var tredje helg tror jag det var. En period i livet kan msn behöva hjälp! Och mina barn har ju inga speciells behov eller vad msn kallar det. Kanske skulle du träffa kurator och prata ? Kram Maria
Vi får prata om det igen, men jag avvaktar nog lite ändå!
RaderaJag håller också med om att Cilia skriver det bra. Jag förstår att du kanske ser det som att du "väljer bort dina barn" men det kan ju också vara så att du kan ge dina barn ännu mer för att du får en liten paus under en helg någon gång i månaden - förstår du hur jag menar? Det handlar ju inte om att lämna bort utan det handlar om att få hjälp och hur gärna man än vill så klarar man inte allting på en gång. Risken är ju att du själv går rätt in i väggen och då har du ju än mindre ork. Man är inte en sämre människa för att man får hjälp - jag tror det är tvärtom, man är en otroligt stark människa om man kan öppna upp sig och ta emot den hjälp man kan få för att orka.
SvaraRaderaVi får se vad som händer Åsa! Tar en vecka i taget nu! Ska kolla av hur det funkar på jobbet & allting & sedan får vi ta tag i det andra i höst!
Radera