Den kommer krypande sakta & kramar om mitt hjärta!
Jag kommer inte vidare fastän jag kämpar mig framåt. Men det är alldeles för mycket som håller mig tillbaka, finns ingen där som puttar på mig i rätt riktning. Och jag har inte orken att lyfta benen som kan få mig framåt. Ser bara stora berg framför mig, men jag vet att på något sätt kommer jag att kämpa, om inte för min skull så för alla de andra som är beroende av just mig och mina val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar