Dåligt samvete

Hatar verkligen mitt dåliga samvete HELA tiden.
Mamma och jag satt & snackade igår om hur hon har omprioriterat sitt liv vilket låter UNDERBART och även hur hon var innan när vi var små. Jag är grymt lik min mamma på detta sätt med att planera som hon levde innan, ligga flera månader framåt i tiden. Jag är redan i sommar & funderar på omkring semestern & vilken vecka man ska åka iväg på semester..Men när ska detta dåliga samvete försvinna? Innan mamma & J åkte till Turkiet i somras så ringde jag henne hyffsat JÄMT, men sedan de kom hem så vet jag inte om det är tiden som inte räcker till eller vad det är men det blir inte alls lika ofta. Nu kan det gå dagar i mellan, ja det kanske låter normalt för er, men det är det verkligen inte för mig.. Så t o m det har jag dåligt samvete över. Pratade med mamma om det igår och jag är verkligen nojjig och behöver inte allt tänka så, men man gör det ändå. Fastän mamma & jag inte pratar varje dag så vet vi ju att vi finns där...

Det sista i raden som jag nu har dåligt samvete över är att jag har blivit bokad på måndag på en förskola IGEN, vilket är JÄTTEbra.. På måndag är det också studiedag för barnen... Så vad tänker jag då att vad SYND att barnen ska få gå mellan 6 - 14 när jag har sagt att vi ska hitta på något skoj. Jag borde skämmas... Fattar inte varför jag tänker så, men dels är det ju så att jag har LOVAT... Man ska ALLTID hålla det man lovar.. Men sedan är det ju ändå så att de slutar ju ändå hyffsat tidigt nu när jag "fritidsforskar", Elias & Hanna slutar ju alltid 13 (om jag inte jobbar) och Simon slutar mellan 13 - 14 någongång & det är ju INGA långa dagar..
Nej skärpning & se till att göra lite nytta nu kärring säger jag till mig själv.. Ger mig en spark i röven & tänker att en annan dag när jag är ledig ska vi hitta på något annat kul. Och vi har ju en del inbokat framför oss som bio och kryssningen.. Och sedan kommer det mera....