Usch jag känner mig helt maktlös. Här hemma är Simon inställd på att jävlas 24/7. Och det är som om han verkligen gillar att se mig blir arg... Han skriker på mig att jag ska hålla käften, att han inte bryr sig eller något..
Hemma hos syrran idag så jävlas han med sina syskon, puttar dem & slåss.. Han retar t o m sina yngre kusiner..
Han lyssnar varken på mig eller på syrran.
När vi var hos våra vänner i midsommar sade mamman i familjen till honom, och då säger han till henne att han tänker inte lyssna på henne, för den enda han lyssnar på är sin mamma (jag) och att han har åkt dit för min skull.. Jag vill att han ska ha respekt för mig & andra vuxna, men just nu går det inte alls min väg.. Han kör över sina syskon (Hanna), kan dra henne i håret hårt och putta henne bara när han går förbi, han lär ju också lillebror som tar efter & slåss och nyps som attan..
Folk säger till mig att det är dålig uppfostran, så kanske är fallet, men hur FAN gör jag nu?
Eller så kan det bara ASPERGERS som han ska utredas för i höst.... Men det är verkligen så att jag skäms för barnen när vi ska bort någonstans. Elias måste vi ha full koll på hela tiden så han inte sticker och hittar på en massa bus och Simon söker också en massa uppmärksamhet.. Har så svårt att hinna med Hanna.
Han är ju egentligen en väldig osäker kille som ikväll var orolig att han skulle dö för att han hade fått lite olja på fingret som han trodde att han hade pekat med i ansiktet & sedan slickat där fingret hade varit.
Vi har suttit ner & pratat och han har sett mig gråta under sommarlovet, att jag har förklarat att jag inte orkar med att de inte lyssnar.. Här vill man göra det mysigt med små utflykter längre fram, men kommer jag att orka.. Jag vet inte!?
Jag älskar mina barn...!
Simon brukar ibland fråga mig när jag är arg " Varför skaffade du barn mamma om du bara tycker vi är jobbiga"? Det känns verkligen inte okej när han frågar det.. Vad svarar man på sådant..
Usch, dags att ta nya tag så får vi se vad som händer sedan..
Hej,
SvaraRaderaNej Linda. Att ha ett barn med en problematik är inte dålig uppfostran. Det tyder på stor okunskap när folk säger så. Det handlar om att barnet har en problematik som kan se olika ut och allt som inte faller under de normala ramarna har människor som inte är insatta svårt att fixa.
Jag tror att det är bra att ni får till en AS-utredning i höst. Dels så får ni verktyg och ord på vad som felas, men också att skolan har det som ett underlag.
Kanske en assistent vore något? Har haft två elever under föregående läsår som det tidigare varit kaos med, men de har fått en manlig assistent som verkligen har varit en förebild och jobbat med dem. Den diskussionen tycker jag verkligen att ni ska ta med skolan.
Att Simon är utåtagerande nu har förmodligen med att göra att det är sommarlov, alla hans normala rutiner har försvunnit och han kanske inte riktigt ha koll på vart ni ska, vem ni ska träffa etc.
Jag har under många år arbetat med AS-elever och det är vanligt vid lov eller bara till exempel om jag är hemma och vabbar en dag.
Testa att göra ett schema för två veckor. Så detaljerat ni kan. Sätt upp det där han kan se det. Kan ni inte (eller vill inte) planera in vad ni ska göra en viss dag eller tid så skriv det då. Så att han kan förhålla sig till det. Men då vet han i förväg.
En AS (och spektrat däromkring) har ju svårt med det sociala samspelet och tyvärr är det så att ju äldre de blir, desto svårare blir det.
Vad gällande Hanna så får vi hoppas att hon får sin kontaktperson och gör precis som du gjort, ta och gör tjejgrejer med henne så att hon får känna sig sedd.
Sedan, var ledsen, gråt och tyck att det är jobbigt. Kan inte ens föreställa mig.
Stor kram
FrkEllinor
Hejsan!
RaderaOch tack för ditt långa svar... Man känner sig verkligen som världens sämsta förälder och det känns så att det är vi som har uppfostrat honom helt fel, eller inte gjort det alls..
Ja det känns skönt med AS-utredning, men när jag berättade detta för en nära släkting till familjen så frågade hon om detta var verkligen var vad jag ville..? Varför ska jag känna mig skyldig (har ju bråkat som fan att de ska utreda honom igen)och det har jag inte lust att göra...
Assistent?? Då måste man väl ha en godkänd diagnos? I skolan funkar det ändå ganska bra, eller ja inte på rasterna, men nu har de löst detta med att han får vara inne på en rast så att han orkar med den andra rasten. Men man märker också är det är vikarie att det inte funkar alls med honom då i klassen...
Tack, jag ska testa med att göra ett schema, fastän det är svårt nu när vädret är som det ska.. Kanske kan försöka med 1 veckas i taget.. Dock är det ju så att han låser fast sig vid det också så det kan bli väldiga problem om vi MÅSTE ställa in...
Simons kontaktperson har sagt till socialen att hon skulle vilja att de utökar hans tid eftersom han behöver "mer träning", men nja då får vi nog byta kontaktperson igen & det funkar ju inte att göra så hela tiden för det blir ju en massa förändringar..
Hanna önskar att få rida precis som storebror och hon hann ju vara med 4 ggr nu, 2 ggr med mig & 2 ggr med kontaktpersonen innan sommarupphållet, men nu sade ju den kontaktpersonen upp sig ( samma som Simons, men hon orkar inte att ha båda barnen)så nu ska vi se om vi kan hitta någon, det lutar väl åt att de ska försöka hitta en pensionär då ridningen är klockan 16 och det är ju svårt att ta det om man har ett jobb med...
Så vi hoppas att det löser sig så hon får rida för där har hon verkligen varit superduktig & det har lyst om henne...:-D
Usch dess värre är jag uppvuxen ( har i ryggsäcken) att man ska inte gnälla och gråta.. Man ska vara stark & bara köra på, men jag är verkligen helt slut.. Hoppas att jag ska få ett andrum i höst och så nu när man ska börja läsa..
Och sedan är jag ju helt uppgiven för jag har ju verkligen inga verktyg att jobba med och det suger verkligen....
Kramar tillbax
Jo, jag kan förstå att ni känner så. Men det är inte Ert fel. Många tar för givet att ha man någon i familjen med AS så har det med familj och liknande att göra. Men all forskning visar att det inte finns några psykosociala faktorer som påverkar det. Det finns så många förutfattade meningar när det gäller diagnoser så man blir mörkrädd.
SvaraRaderaDet är klart att man inte vill härja på BUP eller kämpa för utredningar och liknande. Men det underlättar ju för alla om man vet vad det är för problematik och hur den yttrar sig. Hur ska man annars hjälpa sina barn? Man måste hitta de rätta verktygen och det kan man inte få om man gissar sig fram till fel.
Jag kan inte reglerna för Jönköpings kommun tyvärr men jag vet elever som inte har haft så kallade godkända diagnoser som haft assistenter. Just för att stärka dem, få dem att känna sig trygga och att minimera problemen. Även om det då är en vikarie eller man ska på utflykt så finns det något bekant ansikte. Klickar det med en assistent så är det ju en enorm hjälp (även för Er...) lyft den frågan nu när utredningen rullar igång och se vad skolan och BUP säger.
Testa med ett schema, ta bara tre dagar då. Jag förstår att det blir problem men testa i alla fall. Ge det ett tag så kanske han fixar det och om inte annat så kan ni hänvisa till att han dels vet om vad ni ska göra om det blir bråk och att han själv kan ta reda på det och titta på det om och om igen om han behöver det.
Hm, ja det är ett problem med kontaktpersoner. Alltså inte personerna i sig utan formen hur det är upplagt och tider etc. Håller tummarna för att ni hittar någon riktigt klippa som har tid och som är trygg och bra. Vore ju toppen om de kunde fortsätta att rida. Speciellt nu när du ska börja plugga med (grattis till det förresten).
Jag förstår att du är helt utmattad och slut. Men samtidigt så måste man få gråta ut och visa att man är ledsen. Men jag tror att när du kommer börja plugga, träffa nytt folk, få ny input och se en ny stad så kommer det att kännas bra!
Hoppas att verktygen kommer med den nya utredningen och att allt fixar sig. Men det är givet att ni måste få verktyg och strategier för att få det att fungera.
Ha det gott.
E