Tankar

Tittar på Hellenius hörna där Christine Meltzer är och berättar om hennes bröstcancerbesked och hur det involverade inte bara henne utan också hennes man, barn, vänner, släktingar med mera..
Och jag sitter med tårar i ögonen och funderar...
Hon hade med sig sin man när hon fick beskedet.. Jag var ju inne i somras och gjorde mammografi men också ultraljud på båda brösten. Maken var inte med då vi hade semester & han var hemma med barnen.. Men hur tänkte jag egentligen..? Varför tvingade jag inte honom att följa med? Varför bad vi inte någon annan vara barnvakt.. För tänkt om det hade varit något?
Och precis som hon sade att vad som var tyngst var ju att INTE kanske vara med framöver. Att inte se sina barn växa upp, att inte finnas där..!
Det är ju också det som skrämmer mig, döden är väl ganska inte så "farligt", men att INTE FINNAS för mina barn som är MITT ALLT.. Usch jag vill inte ens tänka tanken..

Lev idag......!!!